Motivation var enklare när man skulle dö

Jag borde få tummen ur röven och gå till friskis och svettis och träna, men jag orkar inte. Det är kallt, det är långt att gå, jag vill hellre sitta hemma och kolla in i väggen.
 Det var enklare när jag var övertygad om att jag hade superaids i lungorna. Symptomen andfåddhet och sämre kondition finns ju med på alla lungsjukdomars checklista, så då var jag ju tvungen att träna för att se om jag blev andfådd snabbare och hade sämre kondition jämfört med förra gången jag tränade. Nu när jag vet om att jag inte har superaids så måste jag hitta något annat att motivera mig med. Jag försökte med lite självmobbing och att kalla mig själv för tjockis, men det gick mindre bra för min bekräftelsemätare har blivit ganska ordentligt fylld den senaste tiden.

Fy fan.

I går natt

Jag satt i min säng och gick igenom kilskriftsövningarna. Eftersom det var mitt i natten och jag planerade att gå och lägga mig efter att jag pluggat klart så hade jag bara trosor på mig.
 Min nacke började kännas stel, så jag lyfte blicken från blocket och såg upp i tacket för att mjuka upp den lite.
Det kittlar till lite i huden på höger sida av min bröstkorg och jag känner hur något dunsar ned i mitt knä. Nyfiket ser jag ned och fårsyn på hur mitt högra bröst ligger där. Jag har nu ett stort runt gapande sår där det suttit förut. Det rör sig i såret och jag inser snart att såret är fullt av larver och andra insekter. Någon springer in i mitt rum med en rulle hushållspapper och börjar torka bort alla insekter. Tillslut så är såret rent och efter en tid så läkte det ihop.
Jag var dock ledsen över att det såg ut som om jag hade en krater i bröstkorgen.

Sedan vaknade jag.
Mongodröm

obligatoriskt äckelinlägg

Jag saknar den tiden då jag enbart hade ont i magen när jag hade mens. Då kunde jag ta en alvedon, vänta någon timme och voila, ingen mer smärta.
För någon år sedan så började dock någonting nytt hända när jag fick mens, känslan av att jag kanske skulle kräkas.
Igår övergick det från mesiga små harklingar till att jag faktiskt kräktes. Det värsta är att jag tror att jag kräktes upp alvedonen. 
Sad face