K.O!

De senaste veckorna har varit kaotiska, minst sagt. Vi fick vår lägenhet, en vecka efter det märke jag att studera fuckat upp min ansökan och jag blev tvungen att göra en återanmälan, några dagar efter det så fick vi veta att csn inte ville ge min pojkvän något lån, pojken lyckades fixa ett timvikariat, och även om han inte kommer hinna jobba så mycket den här månaden så är det bättre än inget. Allt verkade okej, innan antagningsenheten på UU fuckade upp min ansökan och strök mig på halva kursen av misstag. Idag så har jag sparkat dem i baken. Nu ska jag bara vänta på att de ska rätta till det, sälja gammal kurslitteratur och fixa mitt csn ordentligt nu när jag äntligen kan göra det. September kommer att bli jävligt mager, men för stunden känns det som om världen har slutat kissa mig i mina köttsår.

fgsfts

Är fattig. har troligtvis inte råd med m'era luna. Har fan inte ens råd med mitt jävla gymkort. Vill ha älsklingen att krama på, men han kommer troligtvis inte att komma över i kväll, och det är osäkert om jag kommer att träffa honom imorgon. Eller övermorgon. jag kan inte ens lyssna på en låt jag vill lyssna på för spotify tycker att jag lyssnat för mycket på den. Känner mig så satans miserabel.
Har i alla fall Doctor who. Min enda vän. 

Do you take this man?

Idag så räddar Diamanda Galas och Rockbitch mig från bitterheten.

härja, plundra, dricka, glömma....

Vet ni vad det är dags för nu, barn?



Tentaångest!

Jag boffa Cyklon-B - snorta arsenik och sköt i mig cyanid för att dämpa min panik

Jag hade tänkt att skriva någonting långt om hur dagen varit, men jag tror att det hela kan sammanfattas med dagens spotifyspellista: DOMEDAGSÅNGEST

Eller, ja. Dagen har inte varit så dålig, men jag har varit dålig. Bra grejer är ju att jag fått den kurslitteraturen jag väntat på.

Motivation var enklare när man skulle dö

Jag borde få tummen ur röven och gå till friskis och svettis och träna, men jag orkar inte. Det är kallt, det är långt att gå, jag vill hellre sitta hemma och kolla in i väggen.
 Det var enklare när jag var övertygad om att jag hade superaids i lungorna. Symptomen andfåddhet och sämre kondition finns ju med på alla lungsjukdomars checklista, så då var jag ju tvungen att träna för att se om jag blev andfådd snabbare och hade sämre kondition jämfört med förra gången jag tränade. Nu när jag vet om att jag inte har superaids så måste jag hitta något annat att motivera mig med. Jag försökte med lite självmobbing och att kalla mig själv för tjockis, men det gick mindre bra för min bekräftelsemätare har blivit ganska ordentligt fylld den senaste tiden.

Fy fan.

Hej världen, jag hatar dig

Jag är sjuk. har feber och det känns som om jag har bomull i hjärnan, vilket är värdelöst, för jag har inte varit riktigt sjuk på år och dagar, känns det som.
Så, vad händer denna dag då jag planerat att spendera i sängen och tycka synd om mig själv?
Uppsala universitet ringer. Yay.
"Blbblabalbalablba...Bara du som sökte till assyriologi B..blablabla...inte så roligt..blablabla..läs annan kurs...blablabla...hej då!"
Så nu så har jag försökt få tag på någon på teologen för att se om jag kan komma in på Religionsvetenskap A.

2010; recension

2010 började bra. Jag kom in på Tidiga språk och kulturer programmet och lärde känna några av mina kurskamrater. Jag skrev in mig på V-dala nation och gick på deras välkomstkväll. Jag gick ensam och det var en massa människor där, så jag fick lite ångest och undrade varför i helvetet jag gått dit. Jag smög lite avsides. En koreansk tjej frågade när de skulle servera mat. Det visste jag inte, men vi började prata och fick veta vad hon hette. Resten av kvällen hängde jag med henne och några andra utbytesstudenter från Sydkorea och Kina. Det var awesome.
 Våren spenderade jag mest på nationer. Det var vackert, mycket vackert.
Dock så hade jag besvär med hypokondri och trodde att jag skulle dö lite då och då. Det var mindre vackert.
Jag åkte till Grekernas land med familjen i slutet av maj, och kom tillbaka till världens tentastress. Jag hade även ångest över att 80% av alla universitetsstudenter jag lärt känna skulle flytta tillbaka till sina hemländer.
Jag lyckades ta mig igenom dem utan att självdö, och sedan så hade jag sommarlov.
 Efter en hel den beslutsångest så bestämde sig jag och Gabbe att åka på M'era Luna i Tyskland.
Att åka buss i sammanlagt 40 timmar var värt det, för jag lärde känna allt awesome folk i Dumme schweden.
 Hösten började sådär. Det strulade till sig lite med en del kurser, så de stod som oavslutade. Jag mailade kursrepresentanten och undrade vad fan som var felet, tydligen så hade jag inte lämnat in en del uppgifter. Det var en osanning, då jag hade kvar mailen jag skickat till föreläsarna under våren. jag sa det, men skickade in uppgifterna igen.
 Jag hängde mycket på DMZ, träffade Dumme schweden igen på Bodyfest, pluggade Akkadiska och hade två awesome kurskamrater och ett gäng awesome föreläsare.
 Sedan så hamnade jag i en identitetskris, och satte mig i en situation som var snarlik en jag satt i 2006, vilket var det sämsta året någonsin. Nordkorea bombade Sydkorea. Jag festade i Gävle, hade en fin jul och klarade mina tentor, samt att kursstrulet läste upp sig och mina kurser står nu som avslutade med G i betyg i båda.

Året har innehållit en hel del awesome händelser, och jag har lärt känna en massa awesome människor, men jag har haft rätt mycket ångest också. Året får tre zikkuratter av fem. Sämre än 2009, men bättre än 2006.

A song for the deaf

Det hände under 2010. Jag vet inte riktigt när under 2010 det hände, men det måste varit på hösten, eller i slutet av sommaren. Det är inte troligt att det skedde under våren, även om det inte är omöjligt.
Så, jag vet inte när det hände, men det var under hösten som jag uppmärksammade att det hade hänt.
Någonting var, inte fel, men annorlunda. Ju mer jag tänkte på det som jag gjort under hösten desto fler gånger stannade jag upp och tänkte:
"Huhh...Underligt. Sådär brukar jag ju inte göra/reagera."
Jag insåg att jag hade blivit så...mjuk. Jag har alltid varit blyg och mesig, men nu var jag mjuk också. Samt bekräftelsekåt, det är det enda jag kan förklara hösten med. Inte så mycket, men tillräckligt mycket att jag skulle ifråga sätta mig själv. Tillräckligt för att jag skulle bli obekväm i vissa sociala sammanhang då jag kände att jag inte var tillräckligt intressant och spännande.
 I går då jag åkte buss hem ifrån släkten så kände jag mig plötsligt som vanligt igen. Det var som om jag varit för tjock för mina favoritbyxor, men nu gått ned tillräckligt för att de skulle passa igen.
Jag gick igenom mina känslor, andras känslor, allt som hänt under hösten och tänkte. "Äh, töntar! Fjollor! Töntar och fjollor! Kärringar och lastbilschaufförer!"
  Med denna känsla så bestämde jag mig för att återgå till det cyniska, dräggiga, lata och osympatiska mähä som jag saknat så länge. Jag ska sluta fjanta runt med ångest och romantik och kjamiz och  börja supa, skrika och slåss igen. (Jag har väl egentligen aldrig skrikit och slagits så mycket, men jag har känt att jag förut hade potential till det)
Jag ska börja skita i allt igen. Utom typ studier och sådant. Det ska jag nog inte skita i, men all annat.
Ja, jävlar.

Cool_chej_90, signing out. 

I know, I know

Jag säger samma sak varje gång någonting krävs av mig, men, alltså, jag kommer inte att klara tentan. No way, Sir. Jag kan ingenting. Jävla lagar och jävla Borsippa inskrift. Jävla hjärna.
Angst. ANGST!

tankegångar

"Blablabla...stress över tentor...blablabla...ångest inför framtiden™...blablavla...Hormoner...blablabla...ångeststresshormonerochångest...VÄNTA! Jag har ju ett oläst nummer av DMZ i väskan! Yay!"  

Ugh

Det är en sådan dag idag. Jag hade lite för roligt igår, och straffet för det är att min kropp inte hänger och orkar göra det jag vill att den ska göra. Det är ren viljestyrka som gör att jag klarar av att gå.
 Som om inte det vore nog så slogs jag av tanken att jag kanske inte riktigt är min generations Kafka/Goethe/Boye/Sapho, utan bara en knubbig 20åring utan talang.

Aja, jag har i alla fall Absolutely Fabulous, Supernatural och Dr. Who att roa mig med.  

Gah!

Varför lever jag på självömkan och martyrskap? Det är riktigt fånigt. Gör inte det. Det slutar bara med att du är hungrig.  

En vanlig jävla torsdag

I dag har jag:

- Vaknat
- Fått dagens planer inställda
- Fått mens
- Ätit paj
- Duschat
- Inte hittat några värktabletter
- Försökt sova, men kattfan kom och lade sig i mitt ansikte
- kräkts
- Tittat på fåniga vocaloid musikvideos på Youtube, grinat lite granna.
- Kräkts igen
- Duschat
- Tvättat
- Sovit
- Fått värktabletter av min mor
- Försökt plugga, men jag läser ju ett satans hittepåspråk, så jag förstod ingenting.

Vad falls?

Varför är det bara tre låtar kvar på spotify från det albumet? De kan ju inte bara göra så, det var min depp-skiva när jag var liten tonåring, och varför är det bara de låtarna som jag tyckte synd om mig själv till kvar och de som fick mig lite pepp igen borta?

Come to korea

Jag pratade med Sangmin idag. I miss her.
Jag känner mig inte så pigg på att plugga just nu. Jag vill bara ha tillräckligt mycket med pengar så att jag kan åka till M'era Luna och Korea nästa sommar.

studenten, i ord!

Lite mer strukturerat

Ja, jag tog då studenten i fredags.

Jag började dagen med att vakna först av hela familjen för att jag skulle få god tid att fixa mig och packa allt. Jag lyckas ändå glömma mitt paraply, mina handskar och något att dricka.
Sedan så visade det sig att det är en markant skillnad att gå omkring hemma i domedags klackskor och att gå med det på annat underlag. Det tog mig 4 minuter att gå till bussen, en sträcka som i vanliga fall tar mindre än en minut.
När jag väl kom till skolan så fick vi se på när lärarana uppträdde, äta lunch, ta fotografier och sedan se på mer uppträdanden och så delade de ut stipendier. Erik fick ett fancy stipendie. Jag och Sofie var de enda multimedia eleverna som stod närmast scenen med alla högljuda Expoelever, så när Erik namn ropades ut så var vi de enda som skrek: "Yeah, Erkki!" vi stod ut i massan.
Efter det så drog vi till tåget som vi skulle åka med till parken där vi skulle springa ut.
Jag hittade min splittrade familj ett tag efter att vi stigit av tåget. Jag hälsade snabbt på pappa och farmor innan de drog iväg och fick en massa blommor och gosedjur. Sedan drog klassen till flaket.
Jag, Sofie, Niklas och Erkki hade fixat skylten och allt.
Eftersom jag trott att min familj dragit så bestämde jag mig för att ta en cigg. Plötsligt så hör jag någon säga:
"Vi ser det där!"
Mycket riktigt, min mor, syster och mina morföräldrar hade hittat till flaket och jag outade mig själv som rökare. Men, jag är ju rätt schtekig av mig, så jag svarade: "Det är min student, jag får."
Det som oroade mig mest med flaket var hur fan det skulle gå för mig att stå på en lastbil som åker när jag knappt kunde stå på marken. Men det gick fint.
Att åka flak var awesome. Vi skrek, sjöng, rökte, söp och posade. Det tog slut allt för fort.
Sedan drog jag hem till min mottagning; Mamma, morföräldrarna och mina syskon. Stora släkten, liksom. Min syrra hade druckit sig salongsberusad på bål. Vi åt, fikade och sedan så fick jag mina presenter!
Av mormor och morfar så fick jag ett smyckeskrin med rätt värdefulla smycken de själva burit.
Av mamma fick jag en grispiñata, en charmig vattenflaska och ett halsband med en liten diamant och en kedja av vitt guld. Bästa presenten fick jag dock av min syrra; En TMNT-leksak!
Sedan drog morföräldrarna och min bror.
Då började fas två av dagen, planera supandet på kvällen.
Vi drog ihop några från klassen. Jag bjöd med Johanna, Olle och Gabbe också. Men Olle var för trött och Johanna skulle till BJ, så Gabbe var den enda som hängde med.
Först drog vi till parlermo, där vi efter ett tag blev utkastade, sedan så drog vi omkring och mötte upp olika personer. Jag gjorde som alltid när jag är full och försöker få oskyldiga pojkar att kyssa andra pojkar. Rikard blev kvällens offer.
Sedan drog vi till O'larys och drack mer. Efter ett tag började folk dra hem, och Gabbe ville möta upp några på Williams, så vi drog. På vägen så lyckades vi tappa bort Rikard.
Sedan så kom kvällens första creep och skulle ragga på mig. :<
Vi drog till williams och utanför så träffade jag på två GUC:are som jag stannade och snackade med. jag följde med dem in, men´hittade inte mina vänner.
När jag skulle gå ut igen så raggade kvällens andra creep på mig. >:( seriöst, ibland suger det verkligen att gå ut som tjej. De är fanimig överallt. Jävla creeps.
Jag hittade sedan mina vänner och när gabbe hittat sina vänner så drog vi andra hem.

Bra dag, bra kväll. jag kommer att sakna klassen.

Där försvann min självkänsla

Ni vet de där stereotypa serie stripparna där en unge ritat ett självporträtt och en vuxen kommenterar det med: "Vilken fin apa/gris/whatever"?
Det är precis så jag känner mig just nu.
Fick nyss detta mail av min mormor:

När jag idag betraktade bilden jag (vi?) fick av dig på 160-årsfesten kom jag på att flickan som tittar under lugg på betraktaren har sällskap av en häst och en hund. Hästen skulle kunna heta King och den lilla hunden Bettan, eller hur. Vilken är din tolkning av bilden?

För det första, det är en man på bilden. Han har skägg. För det andra, det finns ingen jävla häst på bilden.



Det allra jobbigaste är ju att jag inte kan säga till dem att det är en karaktär som jag ritat från en fånig liten berättelse jag skriver, och att månen visar skuggan av hans varulfsform och den lilla hunden är han i djurform, för de har ju tolkat in så jävla mycket från sitt förflutna i bilden.
Men samtidigt så är det ju ingen häst på bilden, och det är en snubbe.
Äh, ångest.
Tröstätande och kvinnoförnedrande musik nästa.

Money, clothes and hoes

Jag har i flera dagar velat skriva av mig om en grej, och jag var sjukt nära att göra det. Men sedan kom jag på att det är nog ingen jävel som vill veta det, och det skulle kännas väldigt pinsamt om folk visste det om mig, så, jag skiter i det.

Istället så kommer jag påminna er alla om att jag fyller år idag. Det betyder att ni måsta gratta mig, och ge mig uppmärksamhet och presenter. Annars ska ni dö.
Seriöst, jag kommer och dödar er om ni inte gör det.

Eller inte. Klart att jag inte kan döda er :(

Jag ska nog tvinga med Olle till prisfyndet idag, så att jag kan kolla om de fått in young avengers:sidekicks. Det låter som en bra idé.

Lajvbloggning, fast inte om troll.

Nu jävlar så ska jag liveblogga. Jag sitter i klassrummet, det är digitalt skapande men jag jobbar med något helt annat. Jag har ont i ryggen. Jag är trött, hungrig, kelsugen och nojig.
Det är synd om mig.