Där försvann min självkänsla

Ni vet de där stereotypa serie stripparna där en unge ritat ett självporträtt och en vuxen kommenterar det med: "Vilken fin apa/gris/whatever"?
Det är precis så jag känner mig just nu.
Fick nyss detta mail av min mormor:

När jag idag betraktade bilden jag (vi?) fick av dig på 160-årsfesten kom jag på att flickan som tittar under lugg på betraktaren har sällskap av en häst och en hund. Hästen skulle kunna heta King och den lilla hunden Bettan, eller hur. Vilken är din tolkning av bilden?

För det första, det är en man på bilden. Han har skägg. För det andra, det finns ingen jävla häst på bilden.



Det allra jobbigaste är ju att jag inte kan säga till dem att det är en karaktär som jag ritat från en fånig liten berättelse jag skriver, och att månen visar skuggan av hans varulfsform och den lilla hunden är han i djurform, för de har ju tolkat in så jävla mycket från sitt förflutna i bilden.
Men samtidigt så är det ju ingen häst på bilden, och det är en snubbe.
Äh, ångest.
Tröstätande och kvinnoförnedrande musik nästa.