verklighetsflykt

Lisa kände på dörrhandtaget. Det var olåst.
Det förvånade henne inte, men det gjorde henne lite orolig. Tänk om det hade hänt någonting?
Hon klev in i hallen till sin vän Timmys lägenhet. Det var mörkt och luktade en blandning av cigaretter, cannabis, bränt och pizza. Det var inte heller något som gjorde henne förvånad. Inte nu längre. Hon trevade med handen efter lampknappen, men när hon fann den så fungerade den inte.
Hur länge sedan var det lampan hade slutat fungera? Några timmar? Några dagar? Flera veckor?
Hon lät ytterdörren vara öppen så att hon skulle få lite ljus när hon gick längre in i lägenheten. Köksdörren stod på glänt. Lisa kikade in i köket och lyckades få en skymt av högar av disk och pizzakartonger. Ett rosslande hördes från rummet bredvid.
Sovrummet.
Hon tassade sig in i sovrummet. Den här gången gick det att tända taklampan. Hennes vän Timmy satt hopsjunken på golvet vid sin säng. Lisa rusade fram till sin vän och slog armarna om honom.
"Timmy, hur är det?" frågan kändes så löjlig, hon såg ju att han bara var ett skal av sitt forna jag.
Hennes vän skakade och snyftade ynkligt.
"Jag klara inte av det här längre."
"Det gör du visst. Du behöver bara sluta med det här. Sluta med alla droger. Jag kommer att hjälpa dig."
Han skakade på huvudet.
"Jag kan inte." han lutade sin pannan i sina handflator. "Jag måste ha dem. Annars så…"
"Annars så vad?"
Han svarade inte.
"Annars så vad?" upprepade hon.
Han brast ut i gråt. Ren okontrollerbar gråt.
"Jag klarar inte av att leva utan det! Utan det så kommer jag att gå under! Jag måste ta droger för att klara av att leva med faktumet att det finns erotisk fanfiction baserade på Lovecrafts cthulhu-mytologin! Varför vill någon läsa hur cthulhu har sex med japanska skolflickor! Jag förstår det inte!"
Lisa stelnade. Det var hon som hade länkat den fanficen till honom.
"Herregud, förlåt, Timmy. Förlåt."

Ode till kvinnokroppen

Vaknar på morgonen och inser direkt vad som håller på att hända
nu är goda råd dyra, trots att inget har hänt känner jag mig skändad
mitt liv är förstört och tiden är ut led,
jag rusar till toaletten och tittar ned
Det är inte sjukdom eller bakfylla, utan bara världens äldsta så kallade kvinnofälla
Jag kräks och spottar och känner hur blodet ut mig börjar välla
varken binda, tampong eller menskopp
kan hålla tillbaka denna röda syndaflod inuti min kropp.
Det rinner ned på golvet längst med mina lår,
jävla skit, jag som skurade igår
Sätter mig på toan precis vid min tidsenliga diarré
inser att toapappret är slut, fyfan jag orkar inte mer
jag måste bli räddad ur denna pina,
så jag måste använda mig av min sista livlina
så jag ringer en vän
det går fyra signaler, "Tyvärr, det befinner sig ingen i detta hem"
provar en ny, det får bli en man
han tröstar en som bara en man kan
"haha, har du pee-äm-ess"
okej, han förstod inte min smärta eller stress
där får jag ingen sympati
fan vad ont det gör, jag vill ta mitt liv
Han frågar om jag vill ut på krogen
men hur ska jag kunna hålla i en öl med tanke på vart jag nu måste ha knogen
Jag klara inte mer, nu är det fan dags
retar runt i min lägenhet efter något vasst
hittar nål, tråd och sax
Hugger mig i magen, men något går fel
jag tappar saxen och den försvinner in helt
springer till min telefon
i panik slår jag ett ett två
"Snälla sjuksyster eller broder,
kom och hjälp mig, jag misslyckades med att operera bort min livmoder"
De skrattar åt mig och jag försöker omedvetet att dölja rodnaden
jag hatar den här tiden på månaden

Sand

En dikt, såhär innan jag ska bege mig.

När Johan var liten så var han normal,
han var precis som man skulle va'
Sedan kom denna förjävlighet
som i folkmun kallas pubertet
De andra hade sex och det var bra,
men Johan läste hellre artiklar om chupacabra
De andra undrade om hans vagina var fylld med sand,
för Johan ville inte ens hålla i hand
De tyckte att Johan var onormal,
han var inte som man ska
han gillar inte kroppskontakt,
så därför ska vi slita, klänga och dra.
Tillsluts så blev Johan arton år
så kan det bli när åren går
men han var fortfarande inte en riktig man
Han hade inte gjort allt man med en mandom kan
hans vänner bad en bön;
att "snälla gud, låt han få knulla någon av valfritt kön"
Johan hörde och hittade en kvinna som ville bli betäckt
men ska man inte ens få knulla utan att det räknas som våldtäkt?
För det här kändes inte bra,
Johan var inte helt som en man ska
Hela grejen kändes väldigt fel,
han kände sig äcklig och inte alls hel
Det hade inte varit ett dugg kul,
och tjejen var faktiskt ganska ful
Men han hade inte kunnat säga nej,
för vem fan vill inte knulla med en villig tjej?
Hon försökte att nudda den, men Johan drog bort sin hand
och irriterat frågade hon om hans vagina var fylld med sand

_

Just nu så har jag lust att göra som en riktig författare™ och låsa in mig i ett tomt rum med alkohol, bläckpenna och ett par toalettpappersrullar och skriva en generationsroman.  

Hur Ismael fick sin vilja igenom när han var femton

Ismael såg inte sig själv som någon dramatisk person. Tvärtom, han tyckte att han tog tag i de flesta situationer med det lugn och rationalitet som situationen krävde, och det var sällan han lät sina känslor förhindra hans logiska tänkande.
 Denna situation var bara undantaget som bekräftade regeln.
Eller, egentligen var det inte ens det. Det var inte han som betedde sig irrationellt, det var hans mamma och Adam som var dumma i huvudet, Ismael utnyttjade bara de medlen han hade för att få sin vilja igenom och rädda sitt eget skinn.
Rädda sig från Norr-Hede.
 
Han hade haft en bra dag innan den jävla kärringen som tydligen födde honom berättade sina ondskefulla planer. Han hade lyckats skaffa cigaretter och folköl i skolan, hängt hemma hos Liam och spelat nintendo och sedan repat lite med bandet. Det var inte ofta Ismael hade några bra dagar, och han hade hoppats på att denna skulle bli en sådan, men nej!

Familjen hade suttit och ätit mat när nyheten kom. Hon hade valt sin tidpunkt väl, fem minuter efter bordsbönen så att alla hade hunnit ta mat och börja äta, men ingen hade blivit mätt ännu.
Hon satte ned sina bestick på tallriken och harklade sig för att få allas uppmärksamhet.  
”Jag och Adam har diskuterat en sak barn.” hon tog en konstpaus för att möta Adams blick och få en uppmuntrande nick. ”Vi vill flytta tillbaka till Norr-Hede. Vi har faktiskts lyckats köpa vårat gamla hus, Ismael och Isak.”
Daniel sa ingenting, utan petade bara upp en ärta på gaffeln. Det var tydligt att han inte hade någon vidare lust att flytta dit, men ansåg att det var meningslöst att protestera. Isak försökte se nonchalant ut, men paniken lyste igenom honom som en fyr i natten.
 Det var tydligen bara Ismael som hade stake nog att göra någonting åt saken.
”Jag tänker inte flytta dit igen.”
Hans mamma suckade och tog en klunk ur sitt glas med mineralvatten.
”Ismael, vi har redan köpt huset. Det finns inget att diskutera.”
”Jag skiter om ni flyttar, men jag tänker fan i mig inte bo i Norr-Hede igen!”
”Svär inte” sa Adam och stoppade en potatis i munnen. Ismael blängde ilsket på sin styvfar. Vilken jävla tönt, det var säkert hans idé att flytta. Skenheliga äckel.
”Ismael, fåna dig inte nu.”
”Jag fånar mig inte! Jag kan ringa till Soc och be dem fixa en sådan där jourlägenhet!”
”Jourlägenheten fungerar inte på det viset, dessutom så är de inte till folk som dig, utan folk som har det svårt och kanske inte trivs hemma.”
”Den enda av er som jag gillar är Isak, och jag hatar Norr-Hede!”
Hans kära mors tålamod började ta slut.
”Ismael Borg, använd hjärnan. Du kommer inte att få tag i någon jourlägenhet!”
”Då flyttar jag väl hem till Liam då!”
Han var ändå där nästan hela tiden, och Liams föräldrar var knappt hemma, så det skulle inte bli någon större skillnad i hushållet Sfwerd om han flyttade in.
”Du kan inte bara flytta in hus Liam! Vad ska hans föräldrar säga?”
”Inte fan vet jag! Jag tänker i alla fall inte flytta med er! Då tar jag fan livet av mig!”
”Svär inte!”
Hans mamma skakade på huvudet, antagligen så hade hon insett att situationen höll på att spåra ut och att hon inte skulle få någon hjälp av sin man.
”Ismael, snälla. Sluta fåna dig!”
 ”Jag fånar mig inte! Jag tänker ta livet av mig!”
Ismael var inte riktigt helt säker på vad som hände sedan, men han tänkte väl understryka det han precis sagt, och fick för sig att det enda rätta sättet att göra detta på var att försöka sticka fast gaffeln i bordet, med sin hand som stöddämpare.
 
Smärtan spred sig från såret och ut i resten av handen likt en eld i en skog på sommaren. Hans fingrar ryckte okontrollerat och verkade försöka börja sig.
Han ville skrika, men det enda som kom ut från hans hals var ett litet pip som knappt hördes. Det enda han var kapabel till att göra var att stirra på gaffeln som stack upp ur hans hand.
Efter vad som kändes som en evighet i helvetet så hade resten av hans familj lyckats ta sig ur chocken och återfått förmågan att röra på sig. Isak ringde 112 medan Adam och David drog ur gaffeln och plåstrade om honom.
  Två veckor senare så flyttade han in hos familjen Sfwerd, och som pricken över i:et så hade han ett coolt ärr på handen.     

Julsaga!

Sandra visste inte hur länge hon hade suttit på den sunkiga baren och stirrat ned i sitt glas. Coca-cola, hon drack inte alkohol, även om hon just nu kände att hon behövde någonting för att glömma det som hade hänt henne under dagen. Hon suckade och såg upp från sitt glas. Bortsett från henne så befann det sig enbart fyra personer i baren, en gammal man som talade högt med en underlig dialekt, den stackars bartendern som var tvungen att lyssna på honom och två alkoholister som sov på ett bord i ett mörkt hörn. Hon stod verkligen ut med sina märkeskläder, trots att det var den mest konservativa outfitten man kunde få för över 3 000-lappen. Hennes familj hade alltid varit väldigt rika, men deras kristna värderingar hade hindrat dem från att skylta med det.

Kristna värderingar. Hon suckade och hade god lust att gråta, men hon kunde inte. Hon borde göra det, men det gick bara inte. Det var som om någonting fattades hos henne.
En själ kanske? Tänkte hon bittert och tog en klunk av sin nu pissljumna cola.
"Men hällååå lilla jäntan, va' gö' di ensam såhär år?" det var den gamle mannen med den underliga dialekten som hade satts sig bredvid henne. Han luktade alkohol, kiss och kardemumma och saknade de flesta av sina tänder.
"Gömmer mig." svarade hon med hård röst som förvånande henne, hon hade aldrig varit någon hård människa, och de gångerna hon höjt rösten mot någon gick att räkna på en hand.
"Gömma' di? Från vem?"
"Du kommer inte att tro mig."
"Dä kan du int' veta. Pröva."

Sandra bet sig i underläppen, osäker på vart hon skulle börja, men sedan så började orden sakta rinna ur henne.
"Jag var i kyrkan idag. Som jag är varje högtid och på söndagar. Det var en fin mässa, och jag skulle gå hem till min moster efter gudstjänsten. Jag bestämde mig för att gena genom en gränd, då någon grep tag i mig. Han slog mig i magen och jag tappade luften och föll till marken. Han tryckte ned mig samtidigt som han drog ned mina byxor. Jan kunde känna hans penis mot mitt underliv. Då började det plötsligt lukta förruttnelse och rök. Jag trodde att jag inbillade mig, men lukten blev starkare. Precis innan mannen som överföll mig skulle… penetrera mig, så rycktes han bort från min kropp. I nästa sekund så exploderade han. Tusentals bitar av kött och skelett regnade ned på marken. Framför mig stod…"
Hon tvekade, men tog sedan ett djupt andetag och fortsatte: "Satan. Skratta inte nu, det var han! Han hade rött skin, horn, svans, bockben, allt! Han såg på mig och jag trodde att han skulle göra samma sak med mig, men han talade bara till mig. Med en hård och kall röst som skar igenom min själ så sa han till mig att jag som återbetalning för att han räddat mig skulle bära hans son och föda denne nästa jul."

Hon såg rätt ut i luften och konstaterade med monoton röst:
"Jag ska föda anti-krist."
Den gamle mannen log ett tandlöst leende och klappade henne på axeln.
"Jag tror minsann att du var med om ett riktigt julmirakel, lilla tösa-maja"

efter sex

Julia hade äntligen gjort det. Hon hade förlorat oskulden, och nu så låg hon bredvid den sovande unge mannen som hade fått äran att ta den.

Hon var besviken. Hon hade alltid föreställt sig att sex skulle kännas som det mest dekadenta hon någonsin varit med om. Hon hade trott att hon skulle skala av sig Jungfrun™ och blomstra ut i Horan™ så fort hon gjorde det, men hon kände sig varken dekadent eller sexuellt fridgjord. Inte ens lite småkinky, trots att det var två månader kvar tills hon fyllde femton, och snubben hon hade haft sex med var tjugotvå.

Hon suckade och stirrade upp i taket.
Jahaja.
Hon lade sina händer på sin mage och såg ned på den. Tänk, en dag så kanske det skulle ligga en bebis i den.
Det kanske redan gjorde det, ett färdigvuxet litet barn.
Hon kunde ju omöjligt veta om det kommit en utomjording till henne när hon sovit och inseminerat henne.

Hon smekte sin platta mage och log. Hon kunde riktigt se det framför sig hur ett litet monster bestående av fjäll, tänder och klor kröp ut ur hennes vagina. Den skulle säkert vara hungrig när den föddes, och då var det ju tur att hon hade en person precis bredvid sig som den kunde äta på.
Hon skulle döpa den till Isadora, efter sminkmärket.

Hon skulle bli tvungen att hemskola Isadora, eftersom hon troligtvis inte skulle få gå i skolan på grunda av att hon inte var människa.
Jävla fascister.

Tillslut så skulle Isadora växa sig så stor att Julia skulle kunna rida på henne. På detta sätt skulle de spara jättemycket pengar eftersom hon inte behövde åka kollektivt längre.
För de pengarna så skulle lilla Isadora få allt hon kunde önska sig! Leksaker, filmer, mat, ja allt hon kunde tänka sig.
En dag skulle Isadora bli så stor och stark att ingen kunde stoppa henne. Hon skulle i en rasande fart förstöra städer och sprida kaos, och på sidan så skulle Julia stå, med stolta tårar i ögonen och utbrista:
"Det där är min dotter!"
Sedan så skulle Isadora bli förälskad i en vacker kvinna, och denna kvinna skulle föda Julias barnbarn.
Max, Loreal och Garnier.

Mannen som låg bredvid henne hade tydligen vaknat. Han la sig hand på Julias mage för att visa att han ville kela, men hon puttade bestämt bort den.
"Sluta! Du kan skada barnet!"
Han gav henne en konfunderad blick, men beslöt sig för att han var för bakis för att bry sig om galna fjortisar, så han gick upp och lämnade henne ensam i sängen.
Julia rullade över på sidan och log lyckligt. Hon var redo att skaffa en familj.


__________________________________________________________________

Som om inte ni tänkt i likande banor. Don't judge her!

Blogglistan, del 1. regnbågsponnyn revised

Ja, ni känner alla till den där blogglistan som florerar omkring på ze internets. Jag tänkte att jag lika gärna kan försöka mig på den, trots att jag borde plugga.
Del ett är "Presentera mig själv" och jag tänkte göra det med att uppdatera mitt "stjärntecken"; den jättetjocka regnbågesponnyn.

Den jättetjocka regnbågsponnyn tycker inte om att visa sina känslor öppet, speciellt inte om de är "negativa", som ilska eller sorg. Hon är dock inte så bra på att dölja dem som hon tror att hon är, för alla ser igenom henne pga att hon är passivt aggressiv till löjliga nivåer. Hon stör sig på folk som försöker att sätta henne i en offerroll, då hon gärna vill se sig själv som en astuff amazonkrigare, och i den bilden passar ingen offerkofta in. Det händer dock ibland, när hon har pms eller en ovanligt dålig dag, att hon tar fram offerkoftan ändå och lägger sig under täcket för att tycka synd om sig själv.
 Den jättetjocka regnbågsponnyn tycker om att umgås med människor, men hon behöver också väldigt mycket tid för sig själv och känna en viss distans från andra, så hon känner sig osäker med folk som umgås på ett jätteintensivt sätt.
Hon skulle vara narcissist om det inte krävde att hon ska ha någon form av självrespekt.
 Hon tycker om rött vin, white russians, té och cola med southern comfort.
Den jättetjocka regnbågsponnyn omger sig med väldigt mäktiga skyddsmurar som vissa personer verkligen försökt, men misslyckats med att riva. Andra personer har gått runt dem och sett att bakdörren inte bara är öppen, utan det står en tant och ger en bullar och en välkomstdrink när man går in.
Folk tror att hon är en bra lyssnare och brukar komma till henne med sina problem, trots att den jättetjocka regnbågsponnyns råd suger och brukar göra saker och ting värre än vad det var från början.
Den jättetjocka regnbågsponnyn vill vara kreativ och jättebra på någonting, därför så brukar hon prova på en massa olika saker, som dans, DJ:ing och tecknande. Dock så vill hon vara bäst från början, så när det visar sig att hon inte har någon magisk naturlig talang för den senaste saken hon provade på, utan att hon måste öva för att bli bra, så brukar hon tröttna.
Hon är lat och saknar disciplin och motivation.
Hon försöker att dölja det, men hon är en stor bekräftelse-junkie, och hon är självklart ett missförstått geni och äckligt jävla talangfull, det är bara resten av världen som är för retarderad för att inse hennes storhet. 
Hon tycker om att klä upp och klä ut sig, men till vardags ser hon ut som en hemlös emopojke med downsyndrom. Vilket inte stör henne ett dugg.
Är man inte nära vän med ponnyn, eller precis erbjudit sig att klia henne på ryggen, så rör man inte hennes rygg, axlar och skulderblad. Det tycker hon är väldigt obehagligt.
 Hon har hög smärttröskel, men är ironiskt nog väldigt rädd för smärta.
Annars så tar hon ganska lätt på saker och ting, och försöker att undvika drama utan att vara ryggradslös.
Den jättetjocka regnbågsponnyns lyckofärg är alla regnbågens färger. Lyckotalet är 17. Kroppsdelen är kvinnobröst

Liten dikt

Det kändes som om jag inte kunde klara av något mer
Så jag kapade av en artär och en ven,
ångrade mig, och gick och läste Östergren

tar ett djupt andetag och intalar mig att det är inte mitt fel
jag är bara liten och klen
jag trodde att en sådan sak skulle göra mig hel.

Jag går ständigt omkring och trampar upp gamla spår
medan diverse kroppsvätskor rinner ned för mina lår.
Jag mötte en man och sa att jag var en gåta.
Han kunde inte lösa den och började gråta.

Jag så åt honom att det är inte mitt fel
det är bara du som är liten och klen,
bara en undermänniska tror att en sådan sak ska göra honom hel
 
Jag mötte en annan man och berättade svaret.
fem komma sju sekunder senare och jag ligger kladdig i badkaret
Slickar av rött och vitt kladd från fingrarna och förstår inte allvaret
människor omkring mig säger åt mig att tänka på ansvaret

jag tar ett djupt andetag och säger att det inte är någons fel
jag är just nu splittrad, men jag vet hur jag kan bli hel
man tar en metallgalge, böjer den och kör upp den i min gren
petar lite åt höger, lite åt vänster, tvättar och sedan är jag ren
lägger resterna i en burk, kastar den och sedan har jag inga problem

Förutom smaken som är kvar i min mun
jag tror att jag fick den från en man som kallade sig kund
det smakar sött, surt och lite salt
den påminner mig om något som är långt, kladdigt och kallt
 
Någon säger att såhär kan det ju inte gå till, du är för vild
du måste tänka på de små som har dig som förebild
jag letar efter dem, men jag ser inga och plötsligt står världen still jag har slutat gå omkring
Luften luktar chips med dill.
 
Jag känner mig nöjd, jag vill inte ha något mer
så jag lägger ifrån mig Östergren
och kapar av en artär och en ven

_______________________________________
Jag skulle nu kunna säga att den handlar om någonting jättedjupt; politiskt eller personligt, men sanningen är att det enda jag har gjort är att lyssnat på STORY TO BE TOLD av M.I.A på repeat i säkert en halvtimme, och när jag tittade upp på datorskärmen igen så fanns den bara där.
Den som kommer på någonting djupt vi kan låtsas att dikten handlar om får en kaka!   

It takes a bitch; Interlude

Jeanette var hemma hos en vän och pluggade till någon tenta, så Liam var ensam i deras lägenhet. Jag satt ute på balkongen och stirrade ned på den lilla papperslappen. Han hade haft den i fickan i hela dagen, så den hade blivit så skrynklig att det var svårt att tyda siffrorna. Han tog ett bloss på sin cigarett och lät röken långsamt sippra ut genom mungipan.
Skulle han verkligen ringa? Han hade aldrig knarkat, han visste inte vad det var han ville ha eller hur mycket han behövde, och vad skulle Jeanette säga? Hon var praktiskt taget straight edge, minus musiken. Det var väldigt storsint av henne att låta honom röka utan att döda honom, men skulle han testa narkotika så skulle hon flippa. Han behövde i och för sig inte berätta någonting för henne. Han behövde bara köpa lite och gömma det tills det kom upp något tillfälle då hon inte var hemma på ett par dagar.
Han fiskade upp sin mobiltelefon och slog numret. Det gick fyra signaler innan personen på andra sidan svarade.
”Tetra.”
Tetra? Hennes föräldrar måste ha hatat henne.
”Hej, jag heter Liam och-”
”Hur fick du det här numret?
”Av Julia”
”Vilken Julia? Jag känner typ sjutusen Julia.”
”Welin”
”Julia Welin?
”Ja.”
Han hörde hur hon suckade djupt.
”Jag brukar inte kunna folks efternamn. Utseende, smeknamn?”
”Ondskefull blick, var rejvare först och sedan indiepoppare. Elak mot allt och alla.”
”Okej. Jag ringer tillbaka.”
Det klickade och han satt sedan ensam i tystnaden.   
Efter tjugo minuter så började hans mobil vibrera.
”Hallå.”
”Julia berättade allt. Träffa mig nästa helg på slussen. Klockan 18.00. Okej?”
”Okej.”
Hon lade på och Liam skakade på huvudet. Det där var nog det underligaste telefonsamtal han någonsin haft, inräknat de samtalen han tagit emot från Ismael när han var hög.
 Han fimpade sin cigarett och gick in i värmen.        

Sometimes, It takes a bitch to get to know yourself

Folk hade sagt åt honom att han skulle komma över det. Tiden läker alla sår och förr eller senare så kommer världen att vara som vanligt igen.
De hade fel, eller så ljög det. Det blev inte som vanligt igen. Det blev värre.

Den första tiden så oroade sig Liams mest över hur Ismael hade det i fängelset. Åt han rätt? Var de elaka mot honom? Fick han röka? Han blev alltid så sur när han hade nikotinabstinens.
Den tiden gick över och han antog att han lärde sig att leva utan Ismael, som folk hade sagt, men sedan kom den tredje perioden. Den värsta av dem.
  
Han förlorade kontakten med de personerna han hade träffat via Ismael. Bandet splittrades, Isak gick och gömde sig i sin lägenhet och resten försvann även de. I början så hade han inte brytt sig så mycket, visst, det hade varit roligt att fortfarande ha kontakten med dem, men de hade alltid främst varit Ismaels vänner. Liam hade haft sina egna vänner på sidan om. De som han hade räknat som sin umgängeskrets, när inte Ismael var med, men det var inte som förut. En gång i tiden så hade de varit de han gått till när livet med Ismael blivit för konstigt och underligt, de hade varit hans klippa i en stormig tillvaro, och det var genom dem han träffat Jeanette.
 De gick långsamt från hans ankare, tills han och Jeanettes gemensamma vänner, till Jeanettes vänner och tillsist så var de Jeanettes jobbiga vänner.
Han förstod inte att han en gång i tiden tyckt att deras ständiga tjatande om studier, jobb och drama varit intressant.  Nu så orkade han knappt lyssna på dem. Varje gång han gick på deras ”mysiga” middagar så fann han sig stirrandes i maten utan att tillföra någonting till konversationen.
 
 Hela hans värld tycktes blekna och han verkade spendera den mesta tiden med att sucka och gräma sig över hur tråkigt och meningslöst allting var.
Jeanette försökte trösta och stötta honom, hon klagade inte på hans rökning, men även hon verkade försvinna in i den gråa massan. Det kändes inte som om hon verkligen fanns där. De verkade gå från att vara förlovade till rumskamrater som ignorerade varandras existens.
Liam visste inte vad som var fel eller vad han skulle göra, men ingenting hade blivit bättre.

Han lyckades tillslut att hitta lite ljus i mörkret, i form av en gammal fiende.
Det var en helt vanlig torsdag och Liam hade precis varit inne på NK och köpt en födelsedagspresent till Jeanettes mamma, han kunde, sekunder efter att han gjort inköpet, för allt i världen minnas vad det var han köpt. Inte för att det var någonting han brydde sig om nuförtiden.
Då fick han plötsligt syn på henne. Hon hade förändrats, borta var den kolsvarta bobben, randiga kläderna och väskan med de pretentiösa pinsen, men det gick inte att ta miste på arrogansen hon utstrålade och på den kalla stenhårda blicken. Det var hon, Blair Waldorf och Satans narcissistiska kärleksbarn. Julia Welin.
 Han hade inte sett henne på fem år, men han hade hört rykten om att hon flyttat till Göteborg. Tydligen så var hon tillbaka nu.
 
Först så hade han tänkt låtsas som om han inte hade sett henne, de hade ju trots allt aldrig kommit så bra överens, men sedan så ångrade han sig. Det vore oartigt, och hon hade främst varit Ismaels fiende. Liams egna relation till henne hade ju varit neutral. I alla fall från hans sida.

Han gick fram till henne och yttrade försynt hennes namn. Hennes iskalla blåa ögon vändes mot honom och när hon lyckades placera vem han var så växte det som han trodde skulle vara ett vänligt leende fram. Det var svårt att veta med Julia.
”Liam Sfwerd. Det var inte igår.”
”Det var det verkligen inte” instämde han.
”Så, hur är livet?”
”Åh, jo. Det funkar. Ditt?”
”Jodå.”
”Vill du ta en fika? Nu?”
Han viste inte varför, men det kändes som om han var tvungen att prata med henne. Hon var kanske inte en färgklick i hans gråa vardag, men det här mötet var något åt det hållet.
Hon ryckte på axlarna.
”Visst.”

De gick i tystnad till närmsta cafe. Liam insisterade på att de skulle sitta på uteserveringen eftersom han ville röka, och hon log brett när han nämnde det.
”Där ser man. Så den gode Herr Sfwerd har fallit för frestelser?”
han brydde sig inte om att svara henne, utan satte sig bara ned vid ett bord och tände en cigarett.
De satt tysta i några minuter och smuttade på kaffet. Tillslut så ställde Julia ned koppen på bordet och lutade sig tillbaka i stolen.
”Så, vart är han?”
”I fängelset. Misshandel”
Hon höjde roat på ena ögonbrynet.
”Kan inte direkt säga att det var oväntat. Han var aldrig den skarpaste kniven i lådan”
Liam svarade inte, utan tog bara ett bloss på sin cigarett.
”Hur tar du det hela då?”
Han ryckte på axlarna.
”Jag har mer tid för viktiga saker. Skolan, jobb och Jeanette. Vi har förlovat oss, jag och Jeanette.”
Hon nickade förstående.
”Hur är ditt liv då? Hörde att du bodde i Göteborg.”
Hon nickade.
”Jo. Har en dotter, och är gift. Vi var ett av de första paren.”
Han förstod inte riktigt vad hon menade med det. Gifte sig folk inte i Göteborg, eller?
De diskuterade lite ytliga saker som jobb och skolan innan det hela brast för Liam. Han orkade inte låtsas längre.
”Jag hatar det.”
”Hatar vad?”
”Allt. Det känns så jävla meningslöst. Förut så kändes skolan, jobb och Jeanette som någonting viktigt. Men nu? Helt jävla tomt och meningslöst.”  
Hon stal en cigarett från hans paket som låg på bordet och tände den. Med ett roat leende tog hon ett djupt bloss och skakade på huvudet.
”Jag trodde alltid att ni hängde med varandra för att Ismael behövde någon som stoppade honom innan han gjorde riktigt korkade grejer, men tydligen inte.”
Liams såg förvirrat på henne.
”Vi hängde med varandra för att vi var vänner, och jag försökte stoppa honom från att göra korkade grejer.”
”Verkligen? Gjorde du fler än ett försök varje gång? Gjorde du mer än att påpeka att det han tänkte göra inte var så smart?”
Liam gav henne en mörk blick. Han hade gjort fler än ett försök om han inte redan vetat hur envis Ismael var.
”Ibland.”  
Hon kastade huvudet bakåt och skrattade rätt ut. De andra cafébesökarna vände på sig och såg förvånat på dem.
”Vad?”
Hon tog ett nytt bloss fnissade för sig själv.
”Jag trodde alltid att du hängde med på allt för att du var orolig för honom, och för att du gillade att leka kycklingmamma. Men du är precis lika kick och adrenalinberoende som han är. Du behövde honom för att leva farligt med gott samvete. Det skulle nästan vara gulligt om det inte vore så destruktivt och patetiskt.”
Han hade verkligen ingen kommentar till det där. Vad fan visste hon om honom och Ismael?
Fast det skulle faktiskt förklara en hel del om varför han mådde som han mådde.
”Jaha.”
Hon tog fram en penna och ett kvitto ur sin ficka och skrev ned ett nummer på kvittot.
”Här. Det är numret till min gamla kran. Vad jag vet så är hon fortfarande aktiv, och hon är mer eller mindre en kvinnlig Ismael.”
Han var på väg att påpeka att det var hon som var den kvinnliga Ismael, men insåg att det vore att väcka en sovande björn.
”Varför ger du mig detta för? Varför hjälper du mig?”
”Jag hjälper dig inte. Hade jag hjälpt dig så hade jag gett dig vad du behöver; typ numret till en psykolog. Istället så gav jag dig det du vill ha.”
Hon reste sig upp och gav honom ett vargaktigt leende.
”Men nu måste jag gå. Det var trevligt att träffa dig.”
Hon fimpade cigaretten i askkoppen och lämnade honom ensam. Liam såg ned på lappen och kände hur några detaljer i den gråa tavlan som var hans liv började få färg.

Nom, nom, nom

 Hungern drev honom till köket och det första han fick syn på var en förpackning fläskkotletter som stod på spisen. Antagligen så hade hans pappa ställt den där så att köttet skulle tina.
 Han kastade sig över den lilla förpackningen och rev upp den. Ivrigt stoppade han det råa köttet mellan tänderna och bet av en stor tugga. Det smakade ingenting och konsistensen var kall och obehaglig, men det var ingenting han kunde bry sig om. Han behövde få i sig mat.

Nu.
 
Blodet och köttsaften rann ned för hans haka och på vad som kändes som tre sekunder så hade han ätit upp alla kokletterna. Han var dock fortfarande hungrig, så han slet upp kylskåpsdörren och rev fram det första han fick tag på. En burk pastasås. Ivrigt vred han av locket och hällde i sig den röda såsen.
 
När den var tömd så slängde han den åt sidan och kastade sig över den halva gurkan som låg så inbjudande på andra hyllan. Den kalla grönsaken gjorde så att han fick ilningar i tänderna, och han blev tvungen att avbryta sig själv två gånger för att vänta ut den obehagliga känslan innan han kunde fortsätta tugga i sig den.
 
 Han slet upp skafferidörren och tog fram ett paket med bröd och så tog han fram det öppnade smörpaketet ur kylskåpet. Han tog en brödskiva och skrapade upp så mycket smör han kunde med den ur paketet innan han stoppade så mycket han kunde få plats av brödet i munnen.
När det var slut så började han frenetiskt att riva fram plastburkarna som stod längst in i kylskåpet. Det var både hans pappas gamla och nyare matlådor, men just nu så brydde sig inte Dennis om att hans pappa kanske ville ha mat när han arbetade, utan han stoppade ivrigt ned sin normala hand i burkarna och tryckte i maten i munnen.
 
När den hungern lade sig så hade han ätit upp tre matlådor, fem tomater, sju äpplen, druckit upp ett filpaket, och ätit ett paket keso.
Han sjönk ihop på golvet, som nu var nedfläckat med den mat som missat hans mun, men han orkade inte göra någon ansats för att städa upp röran.



I could totally go for some pastasauce right now. Just saying.
Känner mig otroligt opepp på min Nano10 novell, men gillar projektet jag höll på med tidigare.
Mest för att det är det första på över tre sidor som inte är Liam och Ismael relaterat på år och dagar.