Folk hade sagt åt honom att han skulle komma över det. Tiden läker alla sår och förr eller senare så kommer världen att vara som vanligt igen.
De hade fel, eller så ljög det. Det blev inte som vanligt igen. Det blev värre.
Den första tiden så oroade sig Liams mest över hur Ismael hade det i fängelset. Åt han rätt? Var de elaka mot honom? Fick han röka? Han blev alltid så sur när han hade nikotinabstinens.
Den tiden gick över och han antog att han lärde sig att leva utan Ismael, som folk hade sagt, men sedan kom den tredje perioden. Den värsta av dem.
Han förlorade kontakten med de personerna han hade träffat via Ismael. Bandet splittrades, Isak gick och gömde sig i sin lägenhet och resten försvann även de. I början så hade han inte brytt sig så mycket, visst, det hade varit roligt att fortfarande ha kontakten med dem, men de hade alltid främst varit Ismaels vänner. Liam hade haft sina egna vänner på sidan om. De som han hade räknat som sin umgängeskrets, när inte Ismael var med, men det var inte som förut. En gång i tiden så hade de varit de han gått till när livet med Ismael blivit för konstigt och underligt, de hade varit hans klippa i en stormig tillvaro, och det var genom dem han träffat Jeanette.
De gick långsamt från hans ankare, tills han och Jeanettes gemensamma vänner, till Jeanettes vänner och tillsist så var de Jeanettes jobbiga vänner.
Han förstod inte att han en gång i tiden tyckt att deras ständiga tjatande om studier, jobb och drama varit intressant. Nu så orkade han knappt lyssna på dem. Varje gång han gick på deras ”mysiga” middagar så fann han sig stirrandes i maten utan att tillföra någonting till konversationen.
Hela hans värld tycktes blekna och han verkade spendera den mesta tiden med att sucka och gräma sig över hur tråkigt och meningslöst allting var.
Jeanette försökte trösta och stötta honom, hon klagade inte på hans rökning, men även hon verkade försvinna in i den gråa massan. Det kändes inte som om hon verkligen fanns där. De verkade gå från att vara förlovade till rumskamrater som ignorerade varandras existens.
Liam visste inte vad som var fel eller vad han skulle göra, men ingenting hade blivit bättre.
Han lyckades tillslut att hitta lite ljus i mörkret, i form av en gammal fiende.
Det var en helt vanlig torsdag och Liam hade precis varit inne på NK och köpt en födelsedagspresent till Jeanettes mamma, han kunde, sekunder efter att han gjort inköpet, för allt i världen minnas vad det var han köpt. Inte för att det var någonting han brydde sig om nuförtiden.
Då fick han plötsligt syn på henne. Hon hade förändrats, borta var den kolsvarta bobben, randiga kläderna och väskan med de pretentiösa pinsen, men det gick inte att ta miste på arrogansen hon utstrålade och på den kalla stenhårda blicken. Det var hon, Blair Waldorf och Satans narcissistiska kärleksbarn. Julia Welin.
Han hade inte sett henne på fem år, men han hade hört rykten om att hon flyttat till Göteborg. Tydligen så var hon tillbaka nu.
Först så hade han tänkt låtsas som om han inte hade sett henne, de hade ju trots allt aldrig kommit så bra överens, men sedan så ångrade han sig. Det vore oartigt, och hon hade främst varit Ismaels fiende. Liams egna relation till henne hade ju varit neutral. I alla fall från hans sida.
Han gick fram till henne och yttrade försynt hennes namn. Hennes iskalla blåa ögon vändes mot honom och när hon lyckades placera vem han var så växte det som han trodde skulle vara ett vänligt leende fram. Det var svårt att veta med Julia.
”Liam Sfwerd. Det var inte igår.”
”Det var det verkligen inte” instämde han.
”Så, hur är livet?”
”Åh, jo. Det funkar. Ditt?”
”Jodå.”
”Vill du ta en fika? Nu?”
Han viste inte varför, men det kändes som om han var tvungen att prata med henne. Hon var kanske inte en färgklick i hans gråa vardag, men det här mötet var något åt det hållet.
Hon ryckte på axlarna.
”Visst.”
De gick i tystnad till närmsta cafe. Liam insisterade på att de skulle sitta på uteserveringen eftersom han ville röka, och hon log brett när han nämnde det.
”Där ser man. Så den gode Herr Sfwerd har fallit för frestelser?”
han brydde sig inte om att svara henne, utan satte sig bara ned vid ett bord och tände en cigarett.
De satt tysta i några minuter och smuttade på kaffet. Tillslut så ställde Julia ned koppen på bordet och lutade sig tillbaka i stolen.
”Så, vart är han?”
”I fängelset. Misshandel”
Hon höjde roat på ena ögonbrynet.
”Kan inte direkt säga att det var oväntat. Han var aldrig den skarpaste kniven i lådan”
Liam svarade inte, utan tog bara ett bloss på sin cigarett.
”Hur tar du det hela då?”
Han ryckte på axlarna.
”Jag har mer tid för viktiga saker. Skolan, jobb och Jeanette. Vi har förlovat oss, jag och Jeanette.”
Hon nickade förstående.
”Hur är ditt liv då? Hörde att du bodde i Göteborg.”
Hon nickade.
”Jo. Har en dotter, och är gift. Vi var ett av de första paren.”
Han förstod inte riktigt vad hon menade med det. Gifte sig folk inte i Göteborg, eller?
De diskuterade lite ytliga saker som jobb och skolan innan det hela brast för Liam. Han orkade inte låtsas längre.
”Jag hatar det.”
”Hatar vad?”
”Allt. Det känns så jävla meningslöst. Förut så kändes skolan, jobb och Jeanette som någonting viktigt. Men nu? Helt jävla tomt och meningslöst.”
Hon stal en cigarett från hans paket som låg på bordet och tände den. Med ett roat leende tog hon ett djupt bloss och skakade på huvudet.
”Jag trodde alltid att ni hängde med varandra för att Ismael behövde någon som stoppade honom innan han gjorde riktigt korkade grejer, men tydligen inte.”
Liams såg förvirrat på henne.
”Vi hängde med varandra för att vi var vänner, och jag försökte stoppa honom från att göra korkade grejer.”
”Verkligen? Gjorde du fler än ett försök varje gång? Gjorde du mer än att påpeka att det han tänkte göra inte var så smart?”
Liam gav henne en mörk blick. Han hade gjort fler än ett försök om han inte redan vetat hur envis Ismael var.
”Ibland.”
Hon kastade huvudet bakåt och skrattade rätt ut. De andra cafébesökarna vände på sig och såg förvånat på dem.
”Vad?”
Hon tog ett nytt bloss fnissade för sig själv.
”Jag trodde alltid att du hängde med på allt för att du var orolig för honom, och för att du gillade att leka kycklingmamma. Men du är precis lika kick och adrenalinberoende som han är. Du behövde honom för att leva farligt med gott samvete. Det skulle nästan vara gulligt om det inte vore så destruktivt och patetiskt.”
Han hade verkligen ingen kommentar till det där. Vad fan visste hon om honom och Ismael?
Fast det skulle faktiskt förklara en hel del om varför han mådde som han mådde.
”Jaha.”
Hon tog fram en penna och ett kvitto ur sin ficka och skrev ned ett nummer på kvittot.
”Här. Det är numret till min gamla kran. Vad jag vet så är hon fortfarande aktiv, och hon är mer eller mindre en kvinnlig Ismael.”
Han var på väg att påpeka att det var hon som var den kvinnliga Ismael, men insåg att det vore att väcka en sovande björn.
”Varför ger du mig detta för? Varför hjälper du mig?”
”Jag hjälper dig inte. Hade jag hjälpt dig så hade jag gett dig vad du behöver; typ numret till en psykolog. Istället så gav jag dig det du vill ha.”
Hon reste sig upp och gav honom ett vargaktigt leende.
”Men nu måste jag gå. Det var trevligt att träffa dig.”
Hon fimpade cigaretten i askkoppen och lämnade honom ensam. Liam såg ned på lappen och kände hur några detaljer i den gråa tavlan som var hans liv började få färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar