Nom, nom, nom

 Hungern drev honom till köket och det första han fick syn på var en förpackning fläskkotletter som stod på spisen. Antagligen så hade hans pappa ställt den där så att köttet skulle tina.
 Han kastade sig över den lilla förpackningen och rev upp den. Ivrigt stoppade han det råa köttet mellan tänderna och bet av en stor tugga. Det smakade ingenting och konsistensen var kall och obehaglig, men det var ingenting han kunde bry sig om. Han behövde få i sig mat.

Nu.
 
Blodet och köttsaften rann ned för hans haka och på vad som kändes som tre sekunder så hade han ätit upp alla kokletterna. Han var dock fortfarande hungrig, så han slet upp kylskåpsdörren och rev fram det första han fick tag på. En burk pastasås. Ivrigt vred han av locket och hällde i sig den röda såsen.
 
När den var tömd så slängde han den åt sidan och kastade sig över den halva gurkan som låg så inbjudande på andra hyllan. Den kalla grönsaken gjorde så att han fick ilningar i tänderna, och han blev tvungen att avbryta sig själv två gånger för att vänta ut den obehagliga känslan innan han kunde fortsätta tugga i sig den.
 
 Han slet upp skafferidörren och tog fram ett paket med bröd och så tog han fram det öppnade smörpaketet ur kylskåpet. Han tog en brödskiva och skrapade upp så mycket smör han kunde med den ur paketet innan han stoppade så mycket han kunde få plats av brödet i munnen.
När det var slut så började han frenetiskt att riva fram plastburkarna som stod längst in i kylskåpet. Det var både hans pappas gamla och nyare matlådor, men just nu så brydde sig inte Dennis om att hans pappa kanske ville ha mat när han arbetade, utan han stoppade ivrigt ned sin normala hand i burkarna och tryckte i maten i munnen.
 
När den hungern lade sig så hade han ätit upp tre matlådor, fem tomater, sju äpplen, druckit upp ett filpaket, och ätit ett paket keso.
Han sjönk ihop på golvet, som nu var nedfläckat med den mat som missat hans mun, men han orkade inte göra någon ansats för att städa upp röran.



I could totally go for some pastasauce right now. Just saying.
Känner mig otroligt opepp på min Nano10 novell, men gillar projektet jag höll på med tidigare.
Mest för att det är det första på över tre sidor som inte är Liam och Ismael relaterat på år och dagar.