Ismael såg inte sig själv som någon dramatisk person. Tvärtom, han tyckte att han tog tag i de flesta situationer med det lugn och rationalitet som situationen krävde, och det var sällan han lät sina känslor förhindra hans logiska tänkande.
Denna situation var bara undantaget som bekräftade regeln.
Eller, egentligen var det inte ens det. Det var inte han som betedde sig irrationellt, det var hans mamma och Adam som var dumma i huvudet, Ismael utnyttjade bara de medlen han hade för att få sin vilja igenom och rädda sitt eget skinn.
Rädda sig från Norr-Hede.
Han hade haft en bra dag innan den jävla kärringen som tydligen födde honom berättade sina ondskefulla planer. Han hade lyckats skaffa cigaretter och folköl i skolan, hängt hemma hos Liam och spelat nintendo och sedan repat lite med bandet. Det var inte ofta Ismael hade några bra dagar, och han hade hoppats på att denna skulle bli en sådan, men nej!
Familjen hade suttit och ätit mat när nyheten kom. Hon hade valt sin tidpunkt väl, fem minuter efter bordsbönen så att alla hade hunnit ta mat och börja äta, men ingen hade blivit mätt ännu.
Hon satte ned sina bestick på tallriken och harklade sig för att få allas uppmärksamhet.
”Jag och Adam har diskuterat en sak barn.” hon tog en konstpaus för att möta Adams blick och få en uppmuntrande nick. ”Vi vill flytta tillbaka till Norr-Hede. Vi har faktiskts lyckats köpa vårat gamla hus, Ismael och Isak.”
Daniel sa ingenting, utan petade bara upp en ärta på gaffeln. Det var tydligt att han inte hade någon vidare lust att flytta dit, men ansåg att det var meningslöst att protestera. Isak försökte se nonchalant ut, men paniken lyste igenom honom som en fyr i natten.
Det var tydligen bara Ismael som hade stake nog att göra någonting åt saken.
”Jag tänker inte flytta dit igen.”
Hans mamma suckade och tog en klunk ur sitt glas med mineralvatten.
”Ismael, vi har redan köpt huset. Det finns inget att diskutera.”
”Jag skiter om ni flyttar, men jag tänker fan i mig inte bo i Norr-Hede igen!”
”Svär inte” sa Adam och stoppade en potatis i munnen. Ismael blängde ilsket på sin styvfar. Vilken jävla tönt, det var säkert hans idé att flytta. Skenheliga äckel.
”Ismael, fåna dig inte nu.”
”Jag fånar mig inte! Jag kan ringa till Soc och be dem fixa en sådan där jourlägenhet!”
”Jourlägenheten fungerar inte på det viset, dessutom så är de inte till folk som dig, utan folk som har det svårt och kanske inte trivs hemma.”
”Den enda av er som jag gillar är Isak, och jag hatar Norr-Hede!”
Hans kära mors tålamod började ta slut.
”Ismael Borg, använd hjärnan. Du kommer inte att få tag i någon jourlägenhet!”
”Då flyttar jag väl hem till Liam då!”
Han var ändå där nästan hela tiden, och Liams föräldrar var knappt hemma, så det skulle inte bli någon större skillnad i hushållet Sfwerd om han flyttade in.
”Du kan inte bara flytta in hus Liam! Vad ska hans föräldrar säga?”
”Inte fan vet jag! Jag tänker i alla fall inte flytta med er! Då tar jag fan livet av mig!”
”Svär inte!”
Hans mamma skakade på huvudet, antagligen så hade hon insett att situationen höll på att spåra ut och att hon inte skulle få någon hjälp av sin man.
”Ismael, snälla. Sluta fåna dig!”
”Jag fånar mig inte! Jag tänker ta livet av mig!”
Ismael var inte riktigt helt säker på vad som hände sedan, men han tänkte väl understryka det han precis sagt, och fick för sig att det enda rätta sättet att göra detta på var att försöka sticka fast gaffeln i bordet, med sin hand som stöddämpare.
Smärtan spred sig från såret och ut i resten av handen likt en eld i en skog på sommaren. Hans fingrar ryckte okontrollerat och verkade försöka börja sig.
Han ville skrika, men det enda som kom ut från hans hals var ett litet pip som knappt hördes. Det enda han var kapabel till att göra var att stirra på gaffeln som stack upp ur hans hand.
Efter vad som kändes som en evighet i helvetet så hade resten av hans familj lyckats ta sig ur chocken och återfått förmågan att röra på sig. Isak ringde 112 medan Adam och David drog ur gaffeln och plåstrade om honom.
Två veckor senare så flyttade han in hos familjen Sfwerd, och som pricken över i:et så hade han ett coolt ärr på handen.
Denna situation var bara undantaget som bekräftade regeln.
Eller, egentligen var det inte ens det. Det var inte han som betedde sig irrationellt, det var hans mamma och Adam som var dumma i huvudet, Ismael utnyttjade bara de medlen han hade för att få sin vilja igenom och rädda sitt eget skinn.
Rädda sig från Norr-Hede.
Han hade haft en bra dag innan den jävla kärringen som tydligen födde honom berättade sina ondskefulla planer. Han hade lyckats skaffa cigaretter och folköl i skolan, hängt hemma hos Liam och spelat nintendo och sedan repat lite med bandet. Det var inte ofta Ismael hade några bra dagar, och han hade hoppats på att denna skulle bli en sådan, men nej!
Familjen hade suttit och ätit mat när nyheten kom. Hon hade valt sin tidpunkt väl, fem minuter efter bordsbönen så att alla hade hunnit ta mat och börja äta, men ingen hade blivit mätt ännu.
Hon satte ned sina bestick på tallriken och harklade sig för att få allas uppmärksamhet.
”Jag och Adam har diskuterat en sak barn.” hon tog en konstpaus för att möta Adams blick och få en uppmuntrande nick. ”Vi vill flytta tillbaka till Norr-Hede. Vi har faktiskts lyckats köpa vårat gamla hus, Ismael och Isak.”
Daniel sa ingenting, utan petade bara upp en ärta på gaffeln. Det var tydligt att han inte hade någon vidare lust att flytta dit, men ansåg att det var meningslöst att protestera. Isak försökte se nonchalant ut, men paniken lyste igenom honom som en fyr i natten.
Det var tydligen bara Ismael som hade stake nog att göra någonting åt saken.
”Jag tänker inte flytta dit igen.”
Hans mamma suckade och tog en klunk ur sitt glas med mineralvatten.
”Ismael, vi har redan köpt huset. Det finns inget att diskutera.”
”Jag skiter om ni flyttar, men jag tänker fan i mig inte bo i Norr-Hede igen!”
”Svär inte” sa Adam och stoppade en potatis i munnen. Ismael blängde ilsket på sin styvfar. Vilken jävla tönt, det var säkert hans idé att flytta. Skenheliga äckel.
”Ismael, fåna dig inte nu.”
”Jag fånar mig inte! Jag kan ringa till Soc och be dem fixa en sådan där jourlägenhet!”
”Jourlägenheten fungerar inte på det viset, dessutom så är de inte till folk som dig, utan folk som har det svårt och kanske inte trivs hemma.”
”Den enda av er som jag gillar är Isak, och jag hatar Norr-Hede!”
Hans kära mors tålamod började ta slut.
”Ismael Borg, använd hjärnan. Du kommer inte att få tag i någon jourlägenhet!”
”Då flyttar jag väl hem till Liam då!”
Han var ändå där nästan hela tiden, och Liams föräldrar var knappt hemma, så det skulle inte bli någon större skillnad i hushållet Sfwerd om han flyttade in.
”Du kan inte bara flytta in hus Liam! Vad ska hans föräldrar säga?”
”Inte fan vet jag! Jag tänker i alla fall inte flytta med er! Då tar jag fan livet av mig!”
”Svär inte!”
Hans mamma skakade på huvudet, antagligen så hade hon insett att situationen höll på att spåra ut och att hon inte skulle få någon hjälp av sin man.
”Ismael, snälla. Sluta fåna dig!”
”Jag fånar mig inte! Jag tänker ta livet av mig!”
Ismael var inte riktigt helt säker på vad som hände sedan, men han tänkte väl understryka det han precis sagt, och fick för sig att det enda rätta sättet att göra detta på var att försöka sticka fast gaffeln i bordet, med sin hand som stöddämpare.
Smärtan spred sig från såret och ut i resten av handen likt en eld i en skog på sommaren. Hans fingrar ryckte okontrollerat och verkade försöka börja sig.
Han ville skrika, men det enda som kom ut från hans hals var ett litet pip som knappt hördes. Det enda han var kapabel till att göra var att stirra på gaffeln som stack upp ur hans hand.
Efter vad som kändes som en evighet i helvetet så hade resten av hans familj lyckats ta sig ur chocken och återfått förmågan att röra på sig. Isak ringde 112 medan Adam och David drog ur gaffeln och plåstrade om honom.
Två veckor senare så flyttade han in hos familjen Sfwerd, och som pricken över i:et så hade han ett coolt ärr på handen.
Azum! "... och som pricken över i:et så hade han ett coolt ärr på handen." BÄST!
SvaraRadera