A song for the deaf

Det hände under 2010. Jag vet inte riktigt när under 2010 det hände, men det måste varit på hösten, eller i slutet av sommaren. Det är inte troligt att det skedde under våren, även om det inte är omöjligt.
Så, jag vet inte när det hände, men det var under hösten som jag uppmärksammade att det hade hänt.
Någonting var, inte fel, men annorlunda. Ju mer jag tänkte på det som jag gjort under hösten desto fler gånger stannade jag upp och tänkte:
"Huhh...Underligt. Sådär brukar jag ju inte göra/reagera."
Jag insåg att jag hade blivit så...mjuk. Jag har alltid varit blyg och mesig, men nu var jag mjuk också. Samt bekräftelsekåt, det är det enda jag kan förklara hösten med. Inte så mycket, men tillräckligt mycket att jag skulle ifråga sätta mig själv. Tillräckligt för att jag skulle bli obekväm i vissa sociala sammanhang då jag kände att jag inte var tillräckligt intressant och spännande.
 I går då jag åkte buss hem ifrån släkten så kände jag mig plötsligt som vanligt igen. Det var som om jag varit för tjock för mina favoritbyxor, men nu gått ned tillräckligt för att de skulle passa igen.
Jag gick igenom mina känslor, andras känslor, allt som hänt under hösten och tänkte. "Äh, töntar! Fjollor! Töntar och fjollor! Kärringar och lastbilschaufförer!"
  Med denna känsla så bestämde jag mig för att återgå till det cyniska, dräggiga, lata och osympatiska mähä som jag saknat så länge. Jag ska sluta fjanta runt med ångest och romantik och kjamiz och  börja supa, skrika och slåss igen. (Jag har väl egentligen aldrig skrikit och slagits så mycket, men jag har känt att jag förut hade potential till det)
Jag ska börja skita i allt igen. Utom typ studier och sådant. Det ska jag nog inte skita i, men all annat.
Ja, jävlar.

Cool_chej_90, signing out.