Spännande rubrik

Saker jag önskar att jag fick säga på jobbet, men som jag inte får säga för att vi måste vara artiga.

1. Till folk med barnvagnar:
"Jag hoppas att dina barn utsätts för sexuella övergrepp och inte får någon hjälp."

2. Till folk som gör en grimaserar och ökar farten, utan att säga någonting:
"What the? Bajsar du? Kan du gå och bajsa samtidigt såhär mitt på stan? Amazing"

3. Till folk som "inte litar på välgörenhets organisationer, för man vet ju inre vart pengarna hamnar":
"Så du kommer alltså att åka ned till krigsdrabbade länder själv för att lära barn räkna matte? Eller hade du tänkt att bara ge ett litet svältande barn en hundralapp att köpa hur mycket godis han vill för? Gå upp till någon gerilla/rebellgrupp/whatever som brukar kidnappa ungar och tvinga dem att bli barnsoldater och säga: "Hörreni, kan inte ni släppa iväg några av barnen? jag tycker ni är liiite taskiga nu va?"
Lycka till."

Jag är inte säker på att att jobba som värvare för en välgörenhetsorganisation har gjort mig mer misantropisk, eller en väldigt frustrerad filantrop. Min mamma tycker att jag låter väldigt misantropisk, men jag kommer nog att skutta fram till en stackars värvare när jag lärt mig att inte bli så frustrerad av folk som dissar mig, skaffat ett jobb där jag inte behöver prata med folk jag inte känner eller börjat plugga och får studiebidrag.

Sådär jag. Nu har jag fått det ur mig. Nu kan jag gå till jobbet på måndag och känna mig lite mindre frustrerad.