Den bleka röken från cigaretten steg upp mot den svarta himlen. Liam förde cigaretten till sina läppar igen och tog ett bloss. Det rev till i hans hals när röken nådde lungorna och han hostade till. Det var andra gången han rökte i hela sitt liv, den första gången hade varit när han var 12 och precis träffat Ismael. Den bittra, långhåriga pojken hade varit den enda i klassen som stod ut mer än Liam. Deras klasskamrater hade visserligen stört sig på att Liam inte hade någon koll på populärkultur över huvudtaget och att han redan då använde sig av ”svåra” ord, men han hade ju försökt att smälta in och ta till sig pokémon och allt det där. Medan Ismael envist hade vägrat allt som de försökte mata honom med. Trots att han hade hatat sitt barndomshem i Norrland så hade han envist förstärkt sin dialekt så fort någon utav klasskamraterna ville prata med honom. När de klasskamraterna som hade invandrar bakgrund försökte hitta något gemensamt med honom så hade han påpekat att hans kurdiska pappa dött när han var två år gammal och att han hela livet uppfostrats med sin svenska ateistiska mor och så fort de klasskamrater med svensk arbetarbakgrund försökte bli vän med honom hade han tjatat om hur stolt han var över sin pappa och att han inte hade någonting gemensamt med dem.
Liam kunde inte minnas vad han hade gjort för att Ismael skulle börja umgås med honom. Han som kom från en överklassbakgrund var ju den personen i hela klassen som faktiskt inte hade en enda sak gemensamt med Ismael. Men de hade lyckats bli bästa vänner.
Något som de förblivit hela livet. Trots att Liam var optimistisk, naiv, moderat och drogmotståndare och Ismael var bitter, cynisk och sket i all politik bortsett från drogpolitiken, där han var av motsatt åsikt och ansåg att man i alla fall borde legalisera cannabis.
Liam hade tvingat med sin vän i NK och musikaler hur många gånger som helst och Ismael hade dragit med Liam på dräggiga fester och metallkonserter, och trots att de vantrivdes och hatade varandras intressen, musiksmak och politiska åsikter så hade de alltid offrat sig för den andre. De hade aldrig grälat, eller visst, ibland hade de varit oense om vissa saker och tjafsat, men de hade aldrig blivit riktigt arga på varandra eller blivit ovänner.
Det var ganska otroligt nu när han tänkte på det. De hade till och med klarat av att bo ihop!
Deras första lägenhet hade de skaffat när de var 16. En sunkig etta i förorten som han nu inte hade en aning om hur de hade lyckats haft råd med. Liams studiebidrag hade inte gått till hyra och vad han kunde minnas så hade Ismael spenderat sin lön från McDonalds på cigaretter, konserter, öl och cannabis.
Han hade trivts där, men var ändå glad över att han lyckats övertala sina föräldrar att hjälpa dem att skaffa en större lägenhet på södermalm när han tog studenten.
Han suckade och kastade ut cigaretten från balkonen. Han sneglade på paketet som låg på det lilla vita bordet framför honom. Lucky strike, Ismaels favorit cigarettmärke. Han undrade hur Ismael kunde röka överhuvudtaget, det var ju hur obehagligt som helst. Men ändå så sträckte han sig fram och tog upp en ny cigarett. Långsamt satte han den mellan sina läppar och tände den.
Han tog ett bloss, och lyckades nu motstå reflexen att hosta.
Han hörde hur Jeanette som hem, men han gjorde ingen ansats att resa sig upp och hälsa på henne. I vanliga fall så blev han alltid så fånigt glad över att ha henne i sin närhet, men nu knöt det sig i hans mage. Det var en dum tanke, men han undrade om Ismael fortfarande skulle varit en fri man om han aldrig bestämt sig för att flytta ihop med Jeanette och bett Ismael att skaffa en egen lägenhet. Visst så hade brottet Ismael begått inte haft någonting med Liam att göra. Han hade ”råkat” misshandla en man när han försökte skydda sin yngre bror att få stryk. Det hade hänt oavsett om han hade bott kvar med Liam eller inte.
Men Liam kunde inte låta bli att känna att det var hans fel att hans vän nu satt på en anstalt i ett annat landskap.
Jeanette kom ut på balkongen och satte sig bredvid honom. Hon sa ingenting, påpekade inte att han rökte, trots att hon var den största tobaksmotståndaren han kände. De satt tysta och såg ut på natten. Tillslut så sträckte hon sig emot honom och smekte honom över håret.
”Tre år går fort.” sa hon med ett tröstande leende, och han log tillbaka. Det var fint av henne att försöka trösta honom, men hon hade fel. Tre år utan Ismael skulle inte alls gå fort.
Det skulle bli de långsammaste och mest plågsamma åren i hela hans liv.
”Det är sent, vi borde gå och lägga oss.” hon reste sig och gav honom en puss på kinden. Han nickade bara till svar och reste sig när hon redan gått in.
Han gav cigarettpaketet en sista blick innan han tog upp det och stoppade det i fickan. När Ismael kom ut om tre år så skulle de i alla fall ha en sak gemensamt, de skulle båda ha samma favorit cigarettmärke. Även om det var jätteäckligt, dyrt och ohälsosamt så tänkte Liam tvinga sig till ett nikotinberoende i sin väns ära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar