Dagen hade börjat bra, hon vaknade vid nio, ingen baksmälla, bara lite paranoia över det som hade hänt natten innan, men hon lyckades vifta bort det. Konstigare saker hade hänt andra människor, och snubben hade inte hotat med våld eller någonting.
Hon masade sig från sin säng till köket, där hon slog på kaffebryggaren och letade igenom kylskåpet och skafferiet efter någonting att äta som hon inte behövde tillaga, och med det så menade hon saker som hon kunde äta direkt.
Hon hittade en burk med nutella, som hon bestämde sig fick duga. Hon tog burken, en sked och sitt kaffe och återvände till sitt rum.
Efter ett par timmar med nötcreme ätande och slötittande på tv så kände hon sig sällskapssjuk, och hennes vänner kunde väl omöjligt vara sådana ärkearslen att de nekade henne deras sällskap två dagar i rad?
Så hon grabbade tag i sin mobiltelefon och gick igenom sin kontaktlista. Sandra, hennes BFF sedan två veckor tillbaka stod först på prioriteringslistan. Efter en kvart så hade hon lyckats få den personen hon tyckte minst om i sin umgängeskrets att gå med på att komma över.
Hennes vänner var tydligen sådana ärkearslen.
Hon plockade upp ett linne och ett par byxor från golvet, dammade av det värsta av dammet från dem, och klädde på sig.
Det tog inte lång tid för Annika, henens så kallade vän, att komma över. Annika var stereotypen av en bimbo från en high school komedi, hon var en manipulativ och falsk satmara under en förklädnad av naivitet som skulle föreställa vara gullig. Det var dock saker Marie kunde förlåta, det hon inte kunde förlåta var det att hon var smal med vackert friskt hår, fin hy och var längre än Marie.
De satte sig vid tv:n och lät den förhindra dem från att prata med varandra mer än vad som behövdes.
Någon gång under tiden så hade Annika frågat om Marie hade gått ut, och hon berättade om den underlige unge mannen hon träffat.
”Hahaha, gud!” skrattade Annika. ”Vilken snubbe, att bara gå fram och be dig bli din vän sådär. Vem gör sådant? Och du av alla människor? Vem vill bli vän med dig?”
Marie ignorerade det sista, i bästa fall så var Annika för kortad för att förstå vad hon precis sagt, i värsta fall så försökte hon medvetet förstöra Maries självkänsla, och eftersom självkänsla var någonting som Marie saknade så kunde inte hennes kommentar påverka den på något sätt.
När reprisen av Top model hade slutat så bestämde sig Annika för att hon inte hade någon mer tid att spendera på Marie, och gick hem.
Det var en lättnad, för nu så behövde Marie inte oroa sig för att Annika skulle få för sig att vilja äta någonting, hon hade varken lust eller ork att förse någon annan person med mat.
Plötsligt så hörde hon hur hennes mobil började vibrera och ge ljud ifrån sig.
Vad nu då? Var det kanske några som ångrade sig och ansåg att hon var värd att umgås med trots allt? Ha! Låt dem komma krypandes, nu var det försent och hon skulle njuta av att sparka bort dem som om de vore undernärda strykarhundar.
Mobildisplayen visade dock ett nummer hon inte kände igen.
Hon satte mobilen mot örat och tryckte ned knappen under den gröna mobilikonen.
”Y’ello, Marie här.”
”Du måste fly! Göm dig, de är ute efter dig!”
Underbart, precis vad hon behövde. Någon som busringde.
Hon lade på och skulle precis slänga mobilen på sängen då det ringde igen.
”Vad?!”
”Du måste lyssna på mig, det är mitt fel att de är ute efter dig!”
Hon visste att det enda rätta var att lägga på och ignorera telefonen resten av dagen, men nyfikenheten och irritationen tog över.
”Vem är du?”
”Det är Nin-imma!”
”Vem?”
”Vi träffades igår…”
Jesus, sådana här saker inträffade inte i verkligheten. Hur fan hade han fått tag på hennes nummer? Hon hade inte gett det till honom, och hon hade inte berättat vad hon hette, så han hade inte kunnat söka efter henne på eniro.
”Hur fick du mitt nummer?” frågade hon.
”Det är inte viktigt just nu! Det viktiga är att du ser till att du är i säkerhet!”
”Du, det är jävligt viktigt! Berätta nu!”
”De tänker döda dig för att jag berättade för dig att jag är vampyr!”
Okej, det hade inte ens varit roligt från början, men nu så orkade hon verkligen inte med honom längre.
”Seriöst, låt mig vara! Jag pallar inte med dig längre. Ringer du mig igen så kontaktar jag polisen.”
Hon lade på och kastade mobilen på sängen. Hennes första instinkt var att ringa till någon vän eller sin mamma och berätta allt som hänt och be om att få spendera natten hos dem, men hon lyckades att samla sig. Hon var inte någon liten fjolla som lät sig skrämmas av det där lilla.
Oj, oj, oj. Hur fick han tag på Maries nummer? Varför har han sådant underligt namn för? Är han en gary Stu? Är Marie tillräckligt Genresavvy för att klara sig?
och eftersom ingen läser blogginlägg utan bilder, här får ni Adebisi:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar