Benke + Fisköga

Benke
Benke är en man i femtioårsåldern. Han har en rosabeige hy med stora porer, en tandborstmustasch och så har han de senaste tio åren blivit fetlagd. Han hade en gång i tiden ganska tjockt råttfärgat hår. Nu är det fortfarande råttfärgat, men det har blivit tunnare och hårfästet har börjat dra sig bakåt.

Han är busschaufför, det är det enda yrket han haft. Han har jobbat på samma företag också, i över tjugo år.
Det är ett yrke Benke trivs med, visserligen var det bättre innan alla invandrare började jobba där och tog jobbtillfällen för svenskar, men han trivs ändå. Det är inte så att han måste prata med muslim och balkan-packet.

Det jobbar mest män på det bussbolaget. Vilket är både bra och dåligt. Benke är konservativ och anser att kvinnans plats främst är i köket. Visst, som ogifta så är det väl bra om de har jobb, men passar verkligen kvinnor bakom ratten på en buss?
Han och hans närmsta jobbarpolare brukar prata om det på kafferasterna, och skratta.
Men kvinnorna är ju bra på det sättet att man får någonting att titta på under rasterna och jobbfester. Benke är själv gift, så han skulle ju aldrig kunna flirta allvarligt med dem, bortsett från en ung tjej i 25års åldern som bara jobbade där i ett halvår. Men det var ju knappast så att han hade tänkt lämna sin kärring för den lilla jäntan. Tyvärr så hade hon nerv att avvisa Benke och blev tillsammans med en Albansk kille i hennes egen ålder som också jobbar på samma företag som Benke.
De där invandrarna igen.
Hade det inte varit så att Benke i alla år röstat på social demokraterna, en tradition han inte tänker bryta trots att de blivit blatte- och bögkramare, så hade han röstat på Sverige Demokraterna.
Fast Social demokraterna har ju gått och blivit så höger de senaste valen.

Beknkes fru är en dam i fyrtioårsåldern med två barn från två andra äktenskap. Hon är just nu hemmafru, men hon jobbade på ett ålderdomshem förut. Hon heter Magdalena, men alla kallar henne för Maggan, eller Mat-Maggan. Hennes fläskokletter och varmkorvar är underbara. 
Hennes barn, en pojke på 13 och en flicka på 8 är två gladlynta ungar och gillar att springa omkring och busa. Vill man någon gång att de ska vara tysta så är det bara att sätta en glass i käften på dem.
Han gillar dem, till skillnad från sin egna ”utomäktenskapliga” som han skämtsamt brukar kalla sin 17åriga son.
Pojken skapades under fyllan med ortens pundarbrud. En folkskygg kvinna som bara vågade prata med folk när hon var hög.
I början hade hon ensam vårdnad om pojken, med efter att hon åkt in på psykhem när pojken var 14 så är det Benkes jobb att uppfostra honom.
Pojken är som sin mor, introvert och folkskygg. Han prata bara när han blir tilltalad och sitter oftast ensam på sitt rum, och trots att han fått äta av Maggans goda mat tre år så är han fortfarande mager som en sticka. Fula vattniga fiskögon har han också.
Det är inte så konstigt att ungen inte har något fruntimmer på gång. Fast ibland så oroar sig Benke för att pojken skulle vara bög. Om det visar sig vara fallet så flyger fisköga ut ögonaböj, några bajspackare vill han inte ha under sitt tak.
Benke anser sig själv vara en mycket vänlig man med hög moral och sunda värderingar som bryr sig om de svaga.

Fisköga
Vissa dagar så undrade han vad han hade gjort för att förtjäna att leva såhär, medan han andra dagar lyckades påminna sig själv om att de svältande barnen i Afrika antagligen hade det mycket värre än honom.
Det ändrade dock inte faktumet att det fanns en hel del Joakim skulle vilja ändra med sitt liv. Det första hade han redan lyckats ändra på. Han bodde nu långt ifrån sin pappa och hans familj, och han visste att hans förra hemkommun tog bra hand om hans mamma och när som helst så skulle hon bli en normal och frisk människa.
Okej, det där trodde han inte ens själv på, men han orkade inte tänka på sin mamma just nu. Någon gång i framtiden så skulle han kanske orka axla den omhändertagande rollen han hade haft fram tills han fyllde fjorton, men inte just nu.
Hon fick klara sig utan honom.
 
Resten av det folket brukade kalla för hans familj var han bara glad över att slippa. Han behövde aldrig mer sitta vid det utnötta matbordet och tvinga i sig rosafärgade köttbitar som dröp av flott och knorrs pulverbeanässås, eller B-sås som hans käre far alltid kallade det för.
 
Nu kunde han istället sitta i den lilla ettan han hade lyckats få tag på, i en stad där han inte kände en enda människa, och äta nudlar ur den enda skålen han ägde. Ibland så kände han sig ensam och det kändes som om staden svalde honom, men den kalla ensamheten han kände vid de tillfällena var bättre än alternativen.
 Dessutom så brukade ju den blonda tjejen i kassan på Ica hälsa på honom, så helt osynlig var han ju inte.

Nästa aspekt i sitt liv han ville ändra på var hans utseende. Han var för mager. Inte slank, utan mager. Varenda kota i hans ryggrad syntes tydligt och han kunde utan problem se alla sina revben. Hans axlar, knän och armbåga stack ut ur kroppen som små berg. Det värsta med hans utseende var dock hans ögon. De var stora, runda och så mörkbruna att de nästan såg svarta ut, och om han inte blinkade var annan sekund så blev de vattniga.
  Han förstod varför de jämnåriga ungdomarna i hans hemstad hade kommit upp med smeknamn som "fisköga" och "spökdjuret", för det låg ju en viss sanning i dem. Hans ögon hade lika mycket liv i sig som en fisks och deras storlek gav honom ett utseende som påminde om den lilla apan.
 
Dock så visste han inte om det gick att göra sådana omfattande ändringar han skulle vilja göra med plastikkirurgi, och om det hade gått så hade han ändå inte råd, och han skulle troligtvis aldrig få råd med det heller. Det var bara att leva med det, eller att ta livet av sig.