Redan när den första ut av hennes vänner hade tackat nej så hade Marie känt på sig att den här kvällen skulle gå åt helvetet, men hon hade haft en dålig vecka och förtjänade att dricka sig till medvetslöshet.
Det var därför hon nu satt ensam vid ett av de alldeles för låga borden som dessutom hade blivit för vingliga för att man skulle kunna ställa ned sin drink på dem på grund av alla som fick för sig att dansa på borden visade alla att de var ”wild and crazy”.
Hon tog en klunk av sin öl och konstaterade för sig själv att gå till krogar vars besökare till största del bestod av bortskämda 17åringar som tycker att Harry Potter böckerna var svårlästa och ansåg att de hade musikalisk talang för att de kunde humma riffen från seven nation army på fyllan inte var lika roligt om man inte hade någon att hata dem med.
Hon hade dock redan spenderat femtio kronor på ölen, så hon var tvungen att dricka upp den innan hon lämnade det gudsförgätna stället och gick hem för att ägna sig åt lite lugnande meditation för att rena själen, och med det så menade hon självklart att hon tänkte sitta och söka sympati från främlingar via sin blogg och äta ett helt paket chokladglass.
För det är ju så kvinnor fungerar.
Plötsligt så hörde hon en honungslen stämma säga:
”Är det okej om jag gör dig sällskap? Det skulle vara skönt att spendera tiden med någon jag inte vill döda.”
Vilken charmör. Hon vände på huvudet och granskade nykomlingen. Det var en ung man i hennes ålder, han hade ett gulligt leende, men annars så var hans utseende lika intressant som en papperspåse.
”Du har inte lärt känna mig ännu. Jag ger dig fem minuter, sedan så vill du gå tillbaka till de glada nyss fyllda femton.”
Han satte sig ned bredvid henne.
”Nej, det är bara dig som jag inte vill döda här inne.”
Även om det gav henne obehagliga vibbar så kunde hon inte förneka att idominsalva på läpparna även fick henne att vilja strypa någon.
”Hur kommer det sig?” frågade hon.
Han såg länge på henne innan han tveksamt svarade:
”Jo, alltså… Jag är vampyr, men jag är lite känslig, så jag kan bara dricka blod när det är någon form av socialt tabu involverat, annars så får jag ont i magen. Eftersom du är den enda personen här inne som är över laglig ålder så är du den enda personen här inne jag inte kan dricka blod ifrån.”
Marie var mållös. Var detta ett skämt, borde hon skratta? Det såg inte ut som om han skämtade, men han var kanske en bra skådespelare.
Eller en galning.
”Det är lite jobbigt det hela. ”Fortsatte han. ”Mitt ultimata offer borde vara en minderårig pojke från ett u-land som blivit såld som sexslav och tvingas utföra donkeyshows med en död åsna införd i avföring framför handikappade män och medelålderskvinnor med spetälska.”
Det var nog dags för henne att gå hem och se om hon hade like blekmedel som hon kunde hälla över sin hjärna.
”Vet du, jag kommer att behöva dricka en massa alkohol i kväll, men för att göra det så måste jag gå och hämta ut mer pengar. Vi ses.”
Hon reste sig upp.
”Vill du ha sällskap?” frågade hennes bordskamrat och såg på henne med stora mörka ögon som fick en fisk att se intelligent ut.
”Nej tack”
Hon såg till att försvinna ur hans åsyn innan han fick tid att säga någonting mer. Eftersom det fortfarande var ett par timmar kvar innan klubben stängde så var det ingen kö till garderoben, så hon var snart ute i den kyliga natten.
Hon var bara några meter ifrån busshållplatsen när det som inte fick inträffa skedde.
”Varför ljög du för mig?”
Marie grimaserade och vände sig om.
Den troligtvis skogstokiga mannen stod någon meter ifrån henne och såg ut som om hon precis berättat för honom att jultomten inte existerade.
”För att du är obehaglig.”
”Jag förstår att det kan vara lite obehagligt att jag är ett av nattens barn, men jag lovar dig att…”
”Det obehagliga är inte att du är vampyr, det obehagliga är att du tror att du är rolig när du skämtar om att vara vampyr och att du dricker blod från småpojkar som suger av döda åsnor.”
sa hon.
”Men det är sant! Snälla, jag vill bara vara din vän!”
”Jag vill inte vara din vän! Lämna mig ifred! Jag kan skrika högt och har pepparspray i handväskan!”
Han gav henne en sårad blick innan han vände henne ryggen, dock så gick han bara någon meter innan han stannade och såg på henne över axeln.
”Allt jag önskar mig är en vän.” snyftade han fram innan han sprang iväg och försvann bakom en krönt.
Marie såg efter honom innan hon gick och satte sig på bänken som stod i busskuren. Sämsta utekvällen någonsin.
Vem är den mystiska mannen? Varför är Marie så elak? Finns det vampyrer, och kan de verkligen bli dåliga i magen? Vad hände med Samsara?
Och vad är roligast att ge, konstruktiv kritik eller blow jobs?
Det var därför hon nu satt ensam vid ett av de alldeles för låga borden som dessutom hade blivit för vingliga för att man skulle kunna ställa ned sin drink på dem på grund av alla som fick för sig att dansa på borden visade alla att de var ”wild and crazy”.
Hon tog en klunk av sin öl och konstaterade för sig själv att gå till krogar vars besökare till största del bestod av bortskämda 17åringar som tycker att Harry Potter böckerna var svårlästa och ansåg att de hade musikalisk talang för att de kunde humma riffen från seven nation army på fyllan inte var lika roligt om man inte hade någon att hata dem med.
Hon hade dock redan spenderat femtio kronor på ölen, så hon var tvungen att dricka upp den innan hon lämnade det gudsförgätna stället och gick hem för att ägna sig åt lite lugnande meditation för att rena själen, och med det så menade hon självklart att hon tänkte sitta och söka sympati från främlingar via sin blogg och äta ett helt paket chokladglass.
För det är ju så kvinnor fungerar.
Plötsligt så hörde hon en honungslen stämma säga:
”Är det okej om jag gör dig sällskap? Det skulle vara skönt att spendera tiden med någon jag inte vill döda.”
Vilken charmör. Hon vände på huvudet och granskade nykomlingen. Det var en ung man i hennes ålder, han hade ett gulligt leende, men annars så var hans utseende lika intressant som en papperspåse.
”Du har inte lärt känna mig ännu. Jag ger dig fem minuter, sedan så vill du gå tillbaka till de glada nyss fyllda femton.”
Han satte sig ned bredvid henne.
”Nej, det är bara dig som jag inte vill döda här inne.”
Även om det gav henne obehagliga vibbar så kunde hon inte förneka att idominsalva på läpparna även fick henne att vilja strypa någon.
”Hur kommer det sig?” frågade hon.
Han såg länge på henne innan han tveksamt svarade:
”Jo, alltså… Jag är vampyr, men jag är lite känslig, så jag kan bara dricka blod när det är någon form av socialt tabu involverat, annars så får jag ont i magen. Eftersom du är den enda personen här inne som är över laglig ålder så är du den enda personen här inne jag inte kan dricka blod ifrån.”
Marie var mållös. Var detta ett skämt, borde hon skratta? Det såg inte ut som om han skämtade, men han var kanske en bra skådespelare.
Eller en galning.
”Det är lite jobbigt det hela. ”Fortsatte han. ”Mitt ultimata offer borde vara en minderårig pojke från ett u-land som blivit såld som sexslav och tvingas utföra donkeyshows med en död åsna införd i avföring framför handikappade män och medelålderskvinnor med spetälska.”
Det var nog dags för henne att gå hem och se om hon hade like blekmedel som hon kunde hälla över sin hjärna.
”Vet du, jag kommer att behöva dricka en massa alkohol i kväll, men för att göra det så måste jag gå och hämta ut mer pengar. Vi ses.”
Hon reste sig upp.
”Vill du ha sällskap?” frågade hennes bordskamrat och såg på henne med stora mörka ögon som fick en fisk att se intelligent ut.
”Nej tack”
Hon såg till att försvinna ur hans åsyn innan han fick tid att säga någonting mer. Eftersom det fortfarande var ett par timmar kvar innan klubben stängde så var det ingen kö till garderoben, så hon var snart ute i den kyliga natten.
Hon var bara några meter ifrån busshållplatsen när det som inte fick inträffa skedde.
”Varför ljög du för mig?”
Marie grimaserade och vände sig om.
Den troligtvis skogstokiga mannen stod någon meter ifrån henne och såg ut som om hon precis berättat för honom att jultomten inte existerade.
”För att du är obehaglig.”
”Jag förstår att det kan vara lite obehagligt att jag är ett av nattens barn, men jag lovar dig att…”
”Det obehagliga är inte att du är vampyr, det obehagliga är att du tror att du är rolig när du skämtar om att vara vampyr och att du dricker blod från småpojkar som suger av döda åsnor.”
sa hon.
”Men det är sant! Snälla, jag vill bara vara din vän!”
”Jag vill inte vara din vän! Lämna mig ifred! Jag kan skrika högt och har pepparspray i handväskan!”
Han gav henne en sårad blick innan han vände henne ryggen, dock så gick han bara någon meter innan han stannade och såg på henne över axeln.
”Allt jag önskar mig är en vän.” snyftade han fram innan han sprang iväg och försvann bakom en krönt.
Marie såg efter honom innan hon gick och satte sig på bänken som stod i busskuren. Sämsta utekvällen någonsin.
Vem är den mystiska mannen? Varför är Marie så elak? Finns det vampyrer, och kan de verkligen bli dåliga i magen? Vad hände med Samsara?
Och vad är roligast att ge, konstruktiv kritik eller blow jobs?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar